Marathondebut

Då har jag avklarat min första Marathon någonsin, mitt enda orosmoment var kraschad mage men det hände aldrig.

Kan bero på att jag åt två tabletter Imodium innan, man får alltid bra tips mellan ölen bland Sub2 vänner.

Veckan efter GBG-varvet hade jag inte den bästa laddningen, iväg till Tyskland för utbildning så det blev knappt någon sömn. Alltid roligt att köra på okända vägar utan GPS, ungefär som att springa 42,2 km för första gången. Man vet inte riktigt när man kommer fram.

Kom till Stockholm riktigt tidigt på fredagen, hämtade nummerlappen och sen blev det incheckning. Ångrar inte en sekund att det var jacuzzi på rummet.

Vaknade upp på lördagsmorgon och kände mig riktigt fräsch, första tanken var: Vad härligt att jag inte har en värkande kropp efter SM, tog några sekunder innan jag kom på att jag inte hade sprungit ännu. Vilken besvikelse det var.

Blev en lagom frukost, inte den bästa hotellfrukost som jag har ätit, och sen byta om och be ge sig till starten. Blev en promenad dit på några km, var ganska skönt sätt att väcka benen.

Väl på plats var det bara att byta om och njuta av atmosfären, allt var var på plats: vaselin på lämpliga ställen och tejp på bröstvårtorna.

När jag var redo för att ta mig till starten så blev jag nödig, inte hade jag tänkt att ställa mig i kö. Ibland är det bra att vara kille.

Äntligen var det dags för start, mina första löpsteg efter Göteborgsvarvet blev över start linjen. Allt flöt fint fram och jag hade bestämt mig för att hålla till höger för att bromsas upp och inte ligga på i allt för hårt tempo.

Första km flöt lugnt fram, kände inte av hälsenan och andra skavanker. Och jag höll mina 3 km tider (18-21 min).

Just innan Västerbron så fick jag lyssna på Västerbron med Lakkso några gånger och Västerbron gick lätt att passera. Tyckte inte ens att det var jobbigt, vilket var konstigt.

Vid 20 km började jag känna lite i backsidan av låret men efter lite saltgurka och gel, så släppte det.

Passerade 30 km på 03:10:XX, såg att jag hade chans att klara mig under 04:30:00, men eftersom nu var det en distans jag aldrig hade sprungit så fick Västerbron vara en utgångspunkt för vilken sluttid jag skulle under + att jag skulle gå uppför västerbron hur bra min kropp kändes.

Väl vid västerbron började jag gå, min första reaktion var: FAN VAD BRANT DET HÄR ÄR!

Det var nog mitt bästa val, väl uppe så började jag sakta få fart på benen och hade en sak att avklara innan jag var ner. Det var att köra flygplanet, det var riktigt härligt.

När det var 1 km kvar så stod Marit och ropade på mig, hur hon nu kan ropa: ta i nu! Va fan tror hon att jag har gjort i 41 km? Fick en bild i huvudet av en skidåkare som blev intervjuad efter målgång i Vasaloppet, så jag bara log och gjorde vad hon sa

Dessa 42,2 km var det jobbigaste och roligaste jag har gjort, nu vet jag vad jag måste ändra på inför nästa år (eller inför växjömarathon).

Är grymt nöjd vad min övertunga kropp kan prestera utan att vara skadad efteråt, enda jag fick var en blåsa på vänster häl. Efter 2 turer i jacuzzin så kändes alla muskler fräscha.

Nu blir det njutning innan förberedelserna för LL startar